ellidanielsson

Senaste inlägget handlade om hur taggad och sugen jag var på handbollssäsongen 2017.

Samma kväll vändes allt upp och ned.

 

Hela mitt barn/ungdomsliv så har livet kretsat kring handboll.

Min tid, mina vänner, mitt val av gymnasie och val av utbildningsort.

Denna fantastiska, ångestframkallade idrott. Varför jag skriver ångestframkallad
är för att jag avbröt min handbollskarriär när jag var 17, inte pågrund av att jag ville
utan för att jag var tvungen. Jag var på väg till Frankrike för att provträna,
var med och konkurrerade om platser till ungdomslandslag, så ne jag var
verkligen inte redo att sluta, jag hade precis börjat min satsning som handbollsproffs.

 

Efter operation och flertalet timmar med rehabträning så var det för lång väg tillbaka
dit jag en gång var för en 17 årig tjej som ej mött på några motgångar/skador tidigare!

Efter ett år av nestämdhet och identittskris så fortsatte livet och handbollen var blott något
som jag kan identifiera med mina ungdomsår.

 

Nu är jag 24 och livet har gått vidare, jag testade på att spela handboll förra säsongen
och oj vad de framkallade saker inom mig, framförallt glädje och liv.
Jag lyckades genomföra säsongen ut men ju längre tiden
gick ju osäkrare och mentalt nedstämd blev jag, andra halvan av säsongen så var de tufft psykiskt.

 

Detta är ju självklart glömt såhär på höstkanten och en ny säsong ska dra igång,
i år med ännu bättre lag och en lagvilja att vinna serien och gå upp i division 1.
Flera nytillskott som gör att konkurensen blir bättre och högre träningskvalité.
Shit vad jag vill vara med!

 

Sen kommer första träningsturneringen, taggad till tusen på att få spela.

sen är matchen slut... och jag känner mig så tom.

Kommer hem och allt bara raseras, kan ej sluta gråta och inser väll ganska direkt att
de beror på vad jag innerst inne kommit fram till. att sluta spela handboll.
Dagen efter ställer jag alla för och nackdelar mot varandra och de slutar oxå i att sluta spela handboll.

 

Har kanske inte riktigt tagit itu med de känslor som jag fick när jag slutade handbollen tvärt 
vid 17års ålder. De har ju visat sig att jag hanterat motgångar i min ungdom på ett sätt som
får mig att känna ångest i vuxen ålder och de är något jag jobbar med idag aktivt.

 

Nu är beslutet taget, och de känns ok! 
Framförallt så är min axel väldigt glad över beslutet.